i ♥ sunnah

 

Bismillaah,

Wa 'alaykum as-salam wa rahmatullaahi wa barakaruh min dyrbara syster. Wa fiki Barak Allaah. Må Allaah ge dig modet att bära niqab en dag, amiin. Tack för din kommentar och dina frågor.

 

Dem tankar som du beskriver är något som tillhör - när man strävar efter att komma Allaah närmare så är shaytan där och sätter tvivel i ens hjärta. Detta är en prövning som allt annat. Men Alhamdulillaah, Allaah gjorde denna prövningen med min niqab enkel för mig - på vilket sätt? Efter prövning kommer lättnad. Min stora prövning innan min niqab var min resa mot att bära hijab på heltid. Den perioden i mitt liv, var en av dem jobbigaste som jag haft psykiskt. Shaytans viskningar var många! Mina föräldrar är långt i från Islam, men alhamdulillaah, idag respekterar dem iallafall mitt beslut.

 

Jag tog små steg, ett i taget till dess att jag vann över viskningarna med den imaan jag hade byggt upp. Det spelar ingen roll vad andra människor tycker och tänker, det som spelar roll är Domedagen framför Allaah. Jannah kommer inte gratis. Det var när jag slutade bry mig om alla andra och började tänka på mig själv som jag övervann min rädsla för andras åsikter. Det var ett stort steg för mig och när jag väl hade nått hela vägen så var det inte så farligt som jag hela tiden hade trott och föreställt mig. Visst mina föräldrar gillar de absolut inte, men vad kan dem göra? Sluta prata med en under en viss period... men grejen är den, människor glömmer, människor går vidare, människor förlåter, människor respekterar även om de inte accepterar, när dem inser att det inte spelar någon roll vad dem säger eller gör för du kommer ändå att fortsätta med ditt race.

 

Ju mer du sitter och funderar på hur DU TROR att det kommer bli eller hur DU TROR att dem kommer reagera kommer bara göra dig galen. I know, iv'e been there! Lämna ödet till Allaah.

 

Allaah gjorde det lätt för mig att ta på mig min niqab efter all den prövning jag hade med min hijab. Efter prövning och svårigheter kommer lättnad. Saker och ting blev enkelt för mig eftersom jag hade gift mig och jag var på väg till Egypten när jag tog på mig den. Att vara gift under den perioden gav mig en känsla av trygghet. Om någon skulle attackera mig så fanns min man där att skydda mig - var mitt tankesätt... och när jag kom tillbaka till Sverige, hade jag bärt niqaben i ett halv år vilket var en vardag för mig vid de tillfället och kändes helt fel om jag skulle ta av mig den bara för att jag kom tillbaka. För mig var det alltid Niqab eller aldrig niqab.

 

Folk stirrade snett och konstigt när vi kom gående genom flygplatsen och de första veckorna i Sverige ville jag helst inte gå ut. Men vid de tillfällen som jag gjorde så var de ingen fara, visst folk stirrar och pratar bakom ryggen - men det är för det mesta bara pga okunskap.

Ibland kan man höra folk prata om en och de tror inte att man förstår svenska. Folk blir förvånade när jag öppnar munnen. Nästan komiskt i mina ögon. Jag kände mig bokstavligen som en vandrande reklampelare ibland. Men nu märker jag inte av de eller rättare sagt jag bryr mig inte. Jag hoppas att folk som ser mig börjar att tänka, kanske pratar dem om mig, att dem såg en kvinna i niqab, vilket i sin tur kan leda till att de läser mer om islam? Allaahu alam. Eller så tänker jag och hoppas jag att andra muslimska kvinnor som ser mig hur korrekt klädd jag går enligt islam, att dem så kallade "hijabis" ska börjar fundera på vad dem egentligen håller på med och börjar fundera på vad innebörden av ordet hijab betyder.

Du har ingenting att vara rädd för, Allaah har redan förut bestämt allt. Lita på Allaah att det kommer gå bra även om det skulle innebära svårigheter på vägen.

Jag har haft människors sneda blickar, stirrande av ilska - trots att man inte gjort något. Jag har hört människor som står bredvid mig prata om min klädsel. Jag har hört folk som går förbi mig mumla något åt mig. Jag har hört äldre människor ge kommentarer som "du gav mig nästan en hjärtattack". - Synd att de inte blev så tänkte jag.  Jag har hört vuxna människor bete sig som barn när dem ser mig, slänga dumma kommentarer och kalla mig spöke. När jag är med min man vågar ingen säga något. Det är endast när jag är ensam som folk vågar öppna munnen. Men jag har aldrig haft någon fysisk när kontakt. kanske beror det på vart jag bor, Allaahu alam. Men i slut ändan dem är alla kufar, dem är inte tacksamma mot Allaah så varför tror du att dem skulle vara tacksamma mot muslimer? Man måste komma ihåg att man är bättre än dessa vilsna människor.

Men trots allt negativt så finns det även positivt:

En man kom springandes efter min man en kväll när vi var på väg till apoteket för att köpa järntabletter till min graviditet nr2. Han var arab och kände min man sedan tidigare. En kvinna hade sätt mig genom fönstret när vi passerade hennes arbetsplats och ville komma i kontakt med mig. Den här mannen som sprang efter oss var hennes dåvarande kollega. Han förklarade för oss att denna kvinnan ville bära hijab och att hon ville ha råd från mig hur hon skulle gå till vägas. Istället för att fortsätta till apoteket så gick vi med mannen.

 

Jag satte mig ner i ett hörn tillsammans med denna kvinna, som berättade för mig hur hon brukade se mig passera utanför fönstret och hur hon så gärna hade velat prata med mig om islam men inte vågat att fråga själv.
// Umm 'Abdillaah as-Suediyyah